onsdag 6 mars 2013

Kärlek och endometrios

Om man ser tillbaka några år, till vintern 2008, fick jag en present på posten av min dåvarande sambo. Han hade sytt en värmedyna till mig. Ni vet en sån där vetekudde. Det var en söt grej, att han suttit där vid min kompis symaskin och pillat med vetekorn till förbannelse. Han sa att jag behövde en sån eftersom jag alltid har så ont i magen. Jag visste ju inte då att det onda berodde på något. Jag har kudden kvar ännu men använder den inte.

Jag blev sedan singel några veckor senare. Varför hör inte hit, men i och med singellivet föll det sig så att man började dejta lite då och då. Jag var singel i 3,5 år tills den dagen jag träffade han med stort H. Vi är nu sambos och när jag inte är med honom saknar jag honom ofantligt mycket.

När jag i mars 2012 fick min diagnos endometrios började jag fundera på vad man säger till en ny eventuell pojkvän. Hur lägger man fram att man har en gynekologisk sjukdom på ett fint sätt? Hur berättar man att man hoppar upp i gynstolen utan problem numera och inte ser det som pinsamt eller svårt överhuvudtaget?

Mina frågor behövde aldrig besvaras för det löste sig riktigt fint per automatik. I början juli, eller om det var i slutet av juni, tyckte min vän Jojjo, också drabbad av endometrios, att jag skulle träffa hennes kompis Patrick. Jag som inte tycker om det där att paras ihop med någon tänkte väl inte så mycket på det. Men en kväll när jag satt vid min dator och hade tråkigt sökte jag reda på honom på Facebook och kände att han var lite söt. Jag skickade iväg en "puff" och fick snart en "puff" tillbaka. Därefter började vi att maila varandra, snart skicka sms och en kväll ringde han helt plötsligt. Sen träffades vi och på den vägen är det. I oktober (tror jag) blev vi offentligt ett par och nu i februari blev vi sambos.

Jag vet att det är många tjejer som tänker samma som jag tänkte innan jag träffade Patrick. Det handlar ändå om en väldigt intim sjukdom som berör delar i ens kropp som man inte vanligtvis talar högt om. Nu har Patrick tagit min sjukdom väldigt lugnt och har själv uttryckt att han inte märker att jag är sjuk, inte mer än att jag har en dosett som jag laddar en gång i veckan med mediciner. När jag haft ont och han varit nära har han klappat mig, hållit om mig och han har också kört till gynakuten (här i Göteborg behöver man inte sätta sig på den allmänna, stora akuten utan man tar sig direkt dit man "hör hemma". Skillnad från Borås sjukhus där man bara viftades bort som inget). Han har besökt mig på sjukhuset och jag känner mig fullständigt trygg med honom. Han har också lärt känna mina vänner som har samma sjukdom och de har funnit en vänskapsrelation, precis som jag har till dom.

Det gick bra för mig, jag släppte på mina tankar när det kändes bra och tryggt med honom och det är jag lycklig över. Han gör mig glad, varm och alldeles kär. Han är underbar på alla sätt och vis och jag älskar honom så mycket.

Jag har inga råd att ge, inte mer än att slappna av och känna av läget. Är det en bra kille ska man inte känna att man skäms över att berätta en sådan sak som att man har en sjukdom som gör att man får ont då och då. Är det fel kille så finns det alltid andra och killen som var fel hade inget i tjejens liv att göra ändå. Avskum finns det gott om så det är bra att det kommer fram tidigt i relationen.

Puss!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar